Därför är L.A. Story 90-talets bästa romantiska komedi
Mike Cidoni kallade filmen för ”den första stora komedin på 90-talet” (enligt framsidan på en av DVD-utgåvorna), och det stämmer förmodligen. Men frågan är om inte L.A. Story rentav är årtiondets bästa. Åtminstone om vi begränsar oss till romantiska komedier (visserligen i hård konkurrens med klassiker som Clueless och Medan du sov, båda från 1995). Filmen är hursomhelst ett mindre mästerverk, och Steve Martins bästa manus bredvid Cyrano de Bergerac-tolkningen Roxanne (1987). Det är också en av mina absoluta favorit-filmer.
Martins karaktär, väderpresentatören Harris K. Telemacher (med en examen i humaniora) är djupt olycklig, men är för upptagen med att vara lycklig hela tiden för att märka det. Han har blivit alltmer trött på det ytliga livet i Los Angeles, med sin socialt ambitiösa flickvän Trudy och sin sviktande karriär på lokal-tv som ”the Wacky Weekend Weatherman”. Harris drömmer om att hitta magi och lust i tillvaron – för att fördriva tiden citerar han Shakespeare, underhåller sina vänner och åker rullskridskor på konstmuseer.
”Sitting there at that moment I thought of something else Shakespeare said. He said, "Hey... life is pretty stupid; with lots of hubbub to keep you busy, but really not amounting to much." Of course I'm paraphrasing: "Life is a tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing."
Entré i filmen gör Sara McDowel (Victoria Tennant, på den tiden gift med Martin i verkligheten). McDowel har rest till Los Angeles från London för att skriva ett reportage om staden – men också för att eventuellt återknyta relationen med sin ex-make Roland Mackey (Richard E. Grant). Sara spelar bastuba, går omkring med en boomerang i sin väska och kan citera Shakespeare lika bra som Harris. Tycke uppstår givetvis, och snart promenerar de båda omkring i staden till tonerna av Enyas två första album. Samtidigt verkar Los Angeles själv lägga sig i Harris liv, genom en självmedveten och sympatisk informationsskylt på motorvägen, som ödesdigert förutspår:
“The weather will change your life. Twice.”
Det finns flera skäl till att detta är en favoritfilm. Manuset är extremt polerat – och citatvänligt – med en väl sammanhängande story som också blandar in rikligt med kortare komedibitar på olika nivåer. Många av dessa handlar om den bisarra tillvaron i Los Angeles, där människor bildar kö för att bli rånade vid bankomaten och där den trendigaste restaurangen heter ”L'Idiot” och kräver en djuplodande ekonomisk granskning innan bordsreservation tillåts. Om det inte vore tydlig genom titeln är L.A. Story en skildring av Los Angeles, på ungefär samma sätt som New York Stories tar grepp om New York. Fast mycket kärleksfullt. Det inledande montaget till Charles Trenet och ”La Mer” sätter stämningen ganska bra, inklusive den flygande varmkorven som är en fin hyllning till Fellinis La Dolce Vita från 1960 (som inleds med en helikopter som på liknande sätt transporterar en enorm kristus-staty). Bara detta, plus att filmen till stor del är en modern tolkning av En midsommarnatts dröm visar på höga litterära och konstnärliga ambitioner av Martin! Motsvarigheten till Shakespeares karaktär Helen hittar vi i SanDeE* (Sarah Jessica Parker, för vilken filmen blev något av ett karriärmässigt genombrott).
Utöver huvudrollerna måste vi också nämna den rika flora av välkända gästskådespelare och cameo-framträdanden. Patrick Stewart som den snobbige huvudkyparen på ”L'Idiot”, Rick Moranis som dödgrävaren, Woody Harrelson som Harris chef, Terry Jones som Sara McDowels brittiske mor (telefonröst) och många många fler. Det filmades även scener med John Lithgow (som agenten Harry Zel) och Scott Bakula (som Harris boxande granne), men dessa klipptes bort i slutversionen. Referenser till Zel finns fortfarande strödda genom filmen, men själv dyker han inte upp annat än i trailern). Det skulle vara kul om dessa kunde återställas i någon form av nyutgåva.
För såhär på 30-årsdagen kan vi tyvärr konstatera att det är skandalöst och märkligt hur icke tillgänglig L.A. Story är på både strömmande tjänster och i digitala videobutiker. Den som vill se filmen får tyvärr leta efter en äldre DVD- eller Bluray-version. Eller nyttja ett moraliskt grått lånekort ”på nätet”. Men det kan vara värt att genomföra jakten, för det här är en film som verkligen är värd att se både en och flera gånger! Eller som Harris säger: ”even if you need a compass, a pick axe and night goggles to find it”.
Dessutom…
Filmen regisserades av Mick Jackson, som ett år senare skulle göra succé med The Bodyguard med Kevin Costner och Whitney Houston.
Steve Martin är såklart inte bara ståuppkomiker, författare och skådespelare. Han är även en mycket duglig banjospelare. På senare tid har han turnerat med Steep Canyon Rangers, och gett ut album som The Crow: New Songs for the 5-String Banjo (2009) och Rare Bird Alert (2011).