End of the Abbey Road
För två månader sedan firade hela världen 50 år sedan den första månlandningen. Idag är det dags för ännu ett 50-årsjubileum, minst lika signifikant enligt mig. 26 september 1969 släpptes nämligen Abbey Road – det sista albumet från Storbritanniens och världens största rockband, The Beatles. Sedan dess hyllat, framgångsrikt och mytomspunnet.
Detaljerna först! Det var det sista Beatles-album som spelades in, men inte det sista som gavs ut. För 8 maj året därpå kom Let it Be – resultatet av att Phil Spector tagits in för att mixa ihop de kaotiska kvarlevor av det som skulle blivit tillbaka till rötterna-albumet Get Back; ackompanjerat av en dokumentärfilm. Detta var runt januari 1969, men stämningen i studion var så dålig att bandet var på vippen att lägga ner där och då. Efter detta fiasko tog sig John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr sig kollektivt i kragen och bestämde sig för att sagan om The Beatles förtjänade ett bättre slut än så. George Martin övertalades att producera, som på “den gamla goda tiden” och mellan 22 februari och 20 augusti sattes detta The Beatles elfte studioalbum ihop. Enligt den officiella historiebeskrivningen var det en sista kraftansamling från en kvartet levande legender som visste att slutet var nära.
Enligt diverse biografi-författare, vitttnen i studion och Londonbor ute på gatan gick inspelningarna riktigt prydligt till. Särskilt om man jämför med de stormiga White Album-inspelningarna (när Ringo i frustration hoppade av bandet några dagar) eller de tidigare nämnda Get Back-inspelningarna (när George i frustration hoppade av bandet några dagar). Känslan här var snarare att stridsyxorna skulle grävas ner, om så bara medan den röda inspelningsknappen lyste. Resultatet är det mest sammanhållna Beatles-albumet sedan Sgt. Pepper och förmodligen det mest välljudande. Det finns flera möjliga skäl till att Abbey Road inte bara är det bäst säljande av bandets album utan också många lyssnares favorit.
Rent tekniskt ligger Abbey Road i framkant. Det var det första Beatles-albumet inspelat med ett mixerbord med transistorer, och det första som spelades in i åtta kanaler (istället för två eller fyra). Det låter helt enkelt slutet på 60-talet-modernt, och använder också här och där en massiv Moog-synth som George Harrison släpat till studion. På grund av detta är kanske Abbey Road den Beatles-skiva som allra minst behöver en uppdaterat 2019-mix av Giles Martin, men det kommer självklart en nu när det är 50-årsjubileum och allt.
Vad gäller själva låtarna är det här Beatles i högform. Vi hör inte bara Lennon-McCartney vara Lennon-McCartney (som i Lennons Come Together och McCartneys Oh! Darling), utan också dittills ständigt underskattade Harrison briljera med två av de starkaste spåren i form av Here Comes the Sun (som han skrev i trädgården hemma hos Eric Clapton) och Something (som Frank Sinatra lär ha kallat “my favorite Lennon–McCartney composition”). Till och med Ringo bidrar med den bagatellartade men oemotståndliga Octopus´s Garden (med lite hjälp från Harrison). Urvalet täcker hela skalan från blytungt till fjäderlätt, från ytligt till djupt, och vi behöver egentligen inte säga mer om själva musiken. Särskilt inte om det episka medley som tar upp nästan hela sida 2, och som det med rätta kan skrivas doktorsavhandlingar om (det har det förmodligen också gjorts).
Men den stora avgörande faktorn är nog rent narrativ. Det faktum att det här är det sista albumet av ett band som vid det här laget varit med om och sett det mesta. Från det slitiga och ouppskattade livet att spela på syltor i Liverpool och Hamburg (i Tyskland) till snabbt stigande stjärnor i hemlandet och därefter USA och hela världen. Från tonårsidoler till livströtta singer-songwriters till experimentella studiomagiker. Från kamratskap, utsålda arenor och merchandise till inre splittringar, kontroverser och droger men en aldrig sviktande kärlek till musiken. Hela den här resan hörs på Abbey Road (kan man känna) och nog är det svårt att inte se albumet som ett enda långt och vackert avskedsbrev. Myten om The Beatles var redan 1969 större än The Beatles själva (och definitivt “större än Jesus”), och hela den myten fångas på dessa 47 minuter.
Och myten är stark givetvis, bryr sig inte om världsliga saker som den nyanserade verkligheten. För om man lite trist men nyktert granskar omständigheterna verkar det faktiskt inte som att The Beatles kände sig helt färdiga efter Abbey Road. Faktum är att några månader senare finns ett inspelat möte dokumenterat där bandet diskuterar sitt nästa album, planerat att släppas vårren 1970. Och som sagt, inspelningarna som skulle resultera i Let it Be lämnades därefter av John Lennon till Phil Spector som sydde ihop det som Phil Spector gör, vilket gjorde Paul McCartney kränkt, och nånstans där föll bandet isär en gång till. Men den här gången med officiella pressmeddelanden och sånt.
Så fastän Abbey Road inte kan sägas vara det formella slutet på sagan om The Beatles så är det definitivt det konstnärliga och mytologiska slutet. Och bortsett från allting annat ett riktigt bra album.
Keep that one, mark it fab!