Disney-tecknat från mörker till ljus

1980 var det inte mycket som såg ljust ut för gänget på Walt Disney Feature Animation. Under sjuttiotalet hade studion pressat fram tecknade långfilmer som The Aristocats (1970), Robin Hood (1973), Bernard & Bianca (1977), och den första Nalle Puh-filmen (1977). De var modesta framgångar, men ett långt skrik från den gyllene erans dundersuccéer som Snövit (1937) och Askungen (1950). Nu stod Disney vid ett slags vägskäl – både ekonomiskt och kreativt. Av Disneys ”nine old men” hade de allra flesta dragit sig tillbaka, och under produktionen av Micke & Molle (1981) pensionerade sig både Woolie Reitherman och Frank Thomas. Därmed var bara Eric Larson kvar hos Disney av det gamla gardet, som mentor och tränare åt nya animatörer. En era hade tagit slut.

Samtidigt jobbade ett helt nytt garde med den ödesdigra Micke & Molle, men få av dom har haft något positivt att säga om filmen. John Lasseter, Brad Bird och Tim Burton var alla kritiska, både till filmens minimala budget och till den konstnärliga inriktningen. Don Bluth var såpass besviken att han lämnade företaget och tog hälften av produktionsteamet med sig. Bluth blev med sina egna långfilmer något av 80-talets klarast lysande stjärna på animationshimlen.

På ”the box office” blev Micke & Molle en flopp, och nästa långfilm The Black Cauldron (1985) en ännu större sådan. Kritikerna var inte nådiga, och publiken uteblev,  Disney var i princip redo att helt lägga ned sin anrika animationsstudio, men lät projektet The Great Mouse Detective (1986) färdigställas – med snål budget. Att filmen om mästerdetektiven Basil Mus ändå blev en mindre succé (välförtjänt) gav ändå hopp om framtiden, och gav nästa rad animationsprojekt grönt ljus. Oliver & Gänget kom 1988 och en liten film som hette Den lilla Sjöjungfrun slog ned som en bomb 1989, Därmed var gnistan tänd, och tecknade Disney-filmer var återigen en kraft att räkna med. 

Både i Basil Mus och Oliver & Gänget kan vi se prototypen av det som skulle bli renässansårens framgångsrika recept. Musik och sånger på klassiskt musikalvis, kända röster som dubbar och relativt simpla historier mer ofta än inte baserade på klassiska (och copyright-befriade) sagor. Lilla Sjöjungfrun slutförde formeln, och det som följde var en nästan obruten sträng bioframgångar. Skönheten och Odjuret (1991) - den enda tecknade långfilm som nominerats till en Oscar för ”bästa film”, Aladdin (1992) som cementerade ”kändisröst i bifigur” med Robin Williams gestaltning av anden, och så givetvis megadundersuccén Lejonkungen (1994) med vilken Disney-riket eventuellt stod på sin högsta punkt.

Disney-renässansen skulle fortsätta några år till, men lite förskönad är ändå historieskrivningen. Lätt att glömma bort är uppföljaren till Bernard & Bianca som släpptes 1990. Bernard & Bianca i Australien följde inte den nya musikalformen utan var istället en äventyrsfilm med relativt mycket datorgenererad animation (till exempel de imponerande flygscenerna med jätteörnen). Filmen gjorde däremot inget stort avtryck, säkert delvis på grund av att den hade premiär samma dag som familjekomedin Ensam Hemma.

Samma år testade Disney också att göra långfilm på tv-framgången med Farbror Joakim och knattarna. Ducktales the Movie: Treasure of the Lost Lamp producerades inte av Disney Animation Studios, utan av systerstudion Walt Disney Animation i Frankrike, som brukade göra bolagets tv-serier. Den är därmed inte med i Disneys officiella ”kanon” av tecknade långfilmer. Någon framgång blev den heller inte, och fick Disney att lägga om strategi när det gällde sina tv-serier. Långfilmer på både Piff och Puff: Räddningspatrullen och Darkwing Duck var planerade, men uteblev. Läxan Disney lärde sig från de här båda filmerna var att inte göra rena tecknade äventyrsfilmer, utan mestadels stöpa sina filmer i musikal-formen. Först med Atlantis: The Lost Empire (2001) gjordes ett nytt sådant försök.

Floppen med Bernard och Bianca i Australien gjorde också att Disney tänkte om när det gällde uppföljare till sina långfilmer. Istället för dyra produktioner tänkta för bio började Disney använda sina mindre studior för att prångla ut uppföljare direkt till VHS och DVD. Den strategin började med Aladdin-uppföljaren Jafars återkomst (1994) som gjordes utan Robin Williams, och fortsatte med tveksamma inlägg som till exempel Lejonkungen 2 – Simbas skatt (1998), Den lilla sjöjungfrun 2 – Havets hemlighet (2000), Askungen 2 – Drömmen slår in (2002), De 101 dalmatinerna 2 – Tuffs äventyr i London (2003), Bambi 2 (2006) och så vidare. De här filmerna är inte alltid HELT dåliga, men var knappast kreativa mästerverk. De var ofta tänkta som piloter till tv-serier, som Aladdin (1994-1995) och ibland bestod filmerna av de tre ihopklippta avsnitten till en sådan serie som aldrig blev av (Beauty and the Beast: Belle's Magical World (1998). Vid två tillfällen fick uppföljarna biopremiär – Peter Pan: Tillbaka till landet ingenstans (2002) och Jungelboken 2 (2003). De blev inga sucéer, och direkt till DVD-strategin fortsatte. Både Lejonkungen 3: Hakuna Matata (2004) och Lilo & Stitch 2: Stitch Has a Glitch (2005) var tänkta att gå upp på bio, men planerna ändrades. Dessa filmer har därför märkbart högre produktionsvärden än andra ”Disney-uppföljare”. Att göra uppföljare till sina biofilmer som faktiskt släpps på bio har Disney först nyligen återupptagit med Röjar-Ralf 2 (2018) och nu senast Frost 2 (2019).

Även bland de ”äkta” Disney-långfilmerna var renässansåren inte 100% lyckade. Pochahontas (1995) var verkligen ingen flopp, men framstår nästan som det jämfört med föregångaren Lejonkungen. Ringaren i Notre Dame (1996), Herkules (1997), Mulan (1998) och Tarzan (1999) var alla framgångsrika, men fick mer blandat mottagande från kritikerna. De är också – kan jag själv känna – något trötta, och väldigt tydligt formade efter den mall som Lilla Sjöjungfrun, Aladdin, Skönheten och Odjuret och Lejonkungen fastslog. Då tycker jag det är roligare att titta på de lite mer udda filmerna som Kejsarens nya stil (2000), Atlantis (2001) och Lilo & Stitch (2002). Den förstnämnda är en favorit just för att den är helt olik en klassisk Disney-rulle, med mer metahumor och agerande mot fjärde väggen. Den ursprungliga tanken var däremot en mer traditionell film med arbetstiteln Kingdom of the Sun. Vissa spår av den filmen kan vi fortfarande se i den sitcom-liknande kompis-komedin där kejsaren Kuzco och bondtölpen Pacha jagas genom Andernas bergstrakter av onde Ezma och den egentligen snälle Kronk. Mest ledsen av alltihop blev nog Sting, som tyvärr fick se de flesta av sina specialskrivna låtar bortklippta.