Don Bluth – tecknaren som utmanade Disney
Don Bluth började sin karriär 1955 som en simpel animationsassistent hos Disney under produktionen av Törnrosa (1959). Han lämnade bolaget efter två år, men återvände 1971 och jobbade på filmer som Robin Hood (1973) och Bernard & Bianca (1977). Men Bluth blev mer och mer besviken på Disney, han ogillade hur företaget styrdes och tyckte att de animerade filmerna inte fick den uppmärksamhet och budget de förtjänade. 1978 lämnade han Disney och tog ett stort antal andra animatörer med sig, för att bilda sin egna studio, Don Bluth Productions.
Under 80-talet skapade Bluth några riktigt tjusiga tecknade långfilmer, under en tid när giganten Disney genomgick något av en mörk medeltid. Alla var absolut inte stora publiksucéer, inte ens de flesta. Men åtminstone ur ett kreativt avseende var Don Bluth för många den riktiga fortsättningen på det som Disney själva hade skapat under 30- och 40-talen.
Den första långfilmen från Don Bluth kom 1982 och heter The Secret of NIMH (på svenska Brisby och Nimhs hemlighet). Det är en oerhört vackert tecknad och mycket intressant film – faktiskt något av ett litet mästerverk och betydligt mörkare och vuxnare än vad Disney hade vågat ge ut. Storyn blandar en ganska grå och realistisk verklighet med klassiska genreingredienser som talande möss, och även en del rent magiska inslag. Filmen är baserad på en roman skriven av Robert C. O´Brien (Nimhs hemlighet, 1971), och är väl värd att se för alla som uppskattar tecknat!
Därefter skapade Don Bluth animationen till datorspelen Dragons Lair (1983) och Space Ace (1984). Det är två spel som till största delen består av animation, och de är mycket tjusiga att titta på. Spelmässigt däremot... kolla gärna igenom en playthrough på Youtube istället! 1984 tog pengarna slut för Don Bluth Studios, men Don Bluth fick ombilda, och grundade Sullivan Bluth Studios istället, tillsammans med den amerikanske affärsmannen Morris Sullivan.
Resan till Amerika
1986 följde Don Bluth upp med An American Tail (på svenska Resan till Amerika), och denna gång hade han slagit sina påsar ihop med Steven Spielberg och dennes produktionsbolag Amblin Entertainment. Här får vi följa den unge muspojken Fievel Muskewitz vars familj tvingas emigrera från Ryssland till Amerika år 1895. Filmen blev en stor framgång, och drog in dryga 84 miljoner dollar i biografintäkter (med en budget på blygsamma 9 miljoner). Det räckte hursomhelst för att sopa banan med Disneys tecknade premiär samma år, The Great Mouse Detective (på svenska Mästerdetektiven Basil Mus) som också ansågs vara en mindre succé tack vare intäkter på cirka 50 miljoner dollar mot en budget på 14 miljoner.
Resan till Amerika gick även hem hos kritikerna, och fick bland annat en Oscarsnominering för bästa orginalsång (Somewhere Out There, av Linda Ronstadt och James Ingram). Den vann dock inte, det gjorde Take my Breath Away från filmen Top Gun (av Georgio Moroder, insjungen av Berlin). Andra nominerade detta dunderår var The Glory of Love från Karate Kid II (av David Foster och Peter Cetera, före detta sångare i gruppen Chicago) och Mean Green Mother From Outer Space (från Little Shop of Horrors av Alan Menken och Howard Ashman, som inom kort skulle göra musiken till Lilla Sjöjungfrun). Vilket musikår!
Resan till Amerika gick upp på svenska biografer i december 1987, och var – tror jag – den första filmen jag såg på bio. En stark, och lite otäck, upplevelse. Det KAN dock vara så att jag såg Basil Mus innan, för den gick nämligen upp på svensk bio i november samma år. Minnet är lite otydligt, men båda filmerna – med möss i huvudrollerna – gjorde ett stort intryck.
Landet för längesedan
1988 var det dags för Spielberg och Bluths nästa samarbete, dinosauriefilmen A Land Before Time, eller Landet för längesedan som den hette här hemma. Den här gången var även George Lucas med på ett hörn som exekutiv producent med sitt bolag Lucasfilm. Filmen handlar om ett gäng unga dinosaurier av olika arter som tillsammans beger sig på en farlig färd på jakt efter sina försvunna föräldrar och trygghet i Den stora dalen. Även den här filmen såg jag på bio – för första gången helt själv vilket var ganska läskigt, för det här är verkligen bitvis en ganska mörk och tragisk historia.
Succé blev det iallafall, i ungefär samma omfattning som Resan till Amerika. Landet för längesedan drog även den in drygt 84 miljoner från tiden den gick på bio (mycket mer såklart om vi räknar in all senare försäljning av VHS-kassetter och DVD-skivor). Det här året hamnade Don Bluth däremot i skymundan, eftersom Disneys Oliver & Company samma år håvade in närmare 121 miljoner. Men båda dessa filmer bleknar i jämförelse med Vem satte dit Roger Rabbit?, som också hade premiär 1988, som också producerades av Disney OCH Steven Spielberg, och drog in nästan 330 miljoner dollar.
Både Resan till Amerika och Landet för längesedan fick en hel rad uppföljare, men inga av dem har Don Bluth haft något att göra med. Spielberg hade fått blodad tand på det här med tecknat efter framgångarna med Roger Rabbit. Samarbetet med Don Bluth avbröts däremot på grund av – enligt Wikipedia – kreativa meningsskiljaktigheter. Spielberg startade istället sin egen animationsstudio; Amblimation.
Den första filmen från studion var Fievel Goes West (1991), en uppföljare till Resan till Amerika. Den gick upp på bio, men tyvärr exakt samma dag som Disneys Skönheten och Odjuret. Kanske var det därför filmen bara drog in dryga 40 miljoner dollar, jämfört med Disney-succéns 425 miljoner. Musen Fievel skulle dock återkomma i både en kortlivad tv-serie på kanalen CBS, och ytterligare två uppföljare som släpptes direkt på video: An American Tail: The Treasure of Manhattan Island (1998) och An American Tail: The Mystery of the Night Monster (1999). Ingen av dom hade varken Don Bluth eller Steven Spielberg något att göra med. Faktum är att Amblimation bara producerade två filmer till innan de fick stänga ned efter åtta års verksamhet. Samtliga 250 anställda på Amblimation fick dock nya jobb på... Dreamworks Animation. Men det är en annan historia!
Landet för längesedan fick inte mindre än tretton uppföljare, och en tv-serie. Varken Bluth, Spielberg eller Lucas har något att göra med dom. För dom som vill ha en komplett samling heter uppföljarna i tur och ordning:
The Great Valley Adventure (1994)
The Time of the Great Giving (1995)
Journey Through the Mists (1996)
The Mysterious Island (1997)
The Secret of Saurus Rock (1998)
The Stone of Cold Fire (2000)
The Big Freeze (2001)
Journey to Big Water (2002)
The Great Longneck Migration (2003)
Invasion of the Tinysauruses (2005)
The Great Day of the Flyers (2006)
The Wisdom of Friends (2007)
Journey of the Brave (2016)
De har också svenska titlar som lätt går att hitta på internet för den som är intresserad. Nu ska vi fortsätta storyn om Don Bluth!
Är Don Bluth slut?
Efter att samarbetet med Steven Spielberg lagts ner gjorde Don Bluth en rad tecknade långfilmer, men ingen av dem blev någon riktig fullträff hos biopubliken. All Dogs Go to Heaven (1989, på svenska Änglahund) hade även den oturen att ha premiär samma dag som en Disneyfilm, nämligen Den lilla sjöjungfrun. Filmen gick däremot bra som köp- och hyrfilm, och gav upphov till både en uppföljare på bio, en tv-serie och en direkt till video-uppföljare med jultema. Don Bluth hade inget att göra med någon av uppföljarna. Som regissör provade han lyckan med både Rock-a-Doodle (1992), Thumbelina (1994), A Troll in Central Park (1994) och The Pebble and the Penguin (1995), av vilka alla floppade. A Troll in Central Park är en av de MINST intäktsbringande tecknade filmerna någonsin, och med en budget på 23 miljoner dollar drog den bara in futtiga 71 000 kronor (i Nordamerika, men den fick heller ingen bredare lansering. I Sverige gavs den bara ut på video 1996, under titeln Trollet i Parken).
Men allt var inte över! Vid det här laget pågick Disneys renässans som bäst, och tecknade långfilmer genererade både massor av kosing och kritkernas ros. Filmbolaget 20th Century Fox ville också satsa på animation, och grundade Fox Animation Studios. Vem anställde de för att göra detta? Jo Don Bluth givetvis, tillsammans med hans högra hand Gary Goldman som hängt med honom ända sedan sjuttiotalet, och som vi nog egentligen borde ha nämnt mycket tidigare i den här texten.
Den första produktionen från Fox Animation var Anastasia (1997), och här sparades verkligen inte på krutet. Filmen hade en budget på 50 miljoner (jämförbart med till exempel Disneys Lejonkungen några år tidigare, som hade en budget på 45 miljoner) och en diger lista med röstskådisar där vi kan nämna bland annat Kirsten Dunst, Meg Ryan, John Cusack, Christopher Lloyd och J. K. Simmons. Anastasia är eventuellt också en av de vackraste tecknade filmer som gjorts, och rent konstnärligt håller den högsta klass. Både kritiker och biobesökare var positiva, och filmen drog in försvarliga 140 miljoner. Därmed var det Don Bluths största succé ditills, men tyvärr också hans sista framgång. År 2000 släpptes den tecknade science fiction-filmen Titan A.E., som floppade rejält och innebar dödsstöten för Fox Animation Studios som lade ner sin verksamhet bara tio dagar senare.
Jag såg Titan A.E. på bio under en resa till Stockholm – jag var då 20 år gammal. Jag var helt ensam i biosalongen. Det var också kot därefter den första film jag köpte på DVD. Den har många förtjänster så som en mestadels smakfull och tjusig blandning av handtecknad animation och 3d-grafik för exempelvis rymdskepp och annat. Bland annat bjuds vi på en ganska hissnande jaktscen i ett asteroidfält fullt av enorma isblock. Röstinsatserna levererades av kändisar som Matt Damon, Drew Barrymore och Bill Pullman, och överlag håller det mesta i filmen hög klass. Jag gillar den mycket! Men det är inget stort mysterium varför den floppade.
Titan A.E. led av en lång, utdragen och problematisk produktion, där Don Bluth klev in som nummer två av regissörer. Då hade filmen redan varit på gång i flera år, och totalt var inte mindre än fem manusförfattare inblandade i storyn, inklusive Joss "Buffy & Firefly" Whedon och Ben "The Tick" Edlund. Det saknades helt enkelt en tydlig vision för vad det skulle vara för film, och det märks verkligen i slutprodukten. Titan A.E. kan inte bestämma sig för om det är en rolig film för barn, eller en mer seriös film för lite äldre. Den här ambivalensen visades också i marknadsföringen.
Detta var droppen för Don Bluth, som meddelade sin pensionering ett år senare. Då var det redan tydligt i vilken riktning den animerade filmindustrin gick, nämligen åt datoranimerat. Allt fler helt datoranimerade långfilmer släpptes, och de fick mer uppmärksamhet (och intäkter) än de allt färre handtecknade filmer som gjordes, även de som hade Disneys marknadsföringsapparat till hjälp. I den nya eran var det framförallt Pixar (distribuerade av Disney) och Dreamworks som stod för kioskvältarna. Don Bluth drog sig tillbaka till Scottsdale, Arizona, och där lever han såvitt vi vet än idag. Han har skrivit två bra böcker: The Art of Animation Drawing och The Art of Storyboard, och har dessutom en egen webbplats.